Barnet
Andrè Bjerke

Å møte et barn i blikket er mer enn et møte med vår;
det er som å dra på en reise
tilbake titusener av år.

Og ikke bare finne sin egen barndom på ny
men artens famlende barndom
i tidens morgengry.

Det er som den lille kroppen
som leker i sommerens vind,
ennå har minnet i seg om slektenes første trinn.

Den reiser seg opp fra stranden
og går i den solede sand
som apen en gang har reist seg
og blitt til den første mann!

Lyckas minut
Erik Lindorm

Är det sant att jag håller ett ban på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
väm är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner av år
på denna enda minut.

Telemakhos og Mentor

I Homers myte om Odyssevs, kongen av Ithaka, lot Odyssevs sin venn og rådgiver Mentor ta seg av sønnen Telemakhos i 10 år mens Odyssevs var i krig med trojanerne. Det berettes om følgende:

En natt hadde Telemakhos en drøm.
Han drømte at han spaserte langs stranden med Mentor.
Over himmelen kom bilder fra livet hans til syne.
For hvert bilde han så, oppdaget han
at det var to par spor i sanden;
Det ene var hans egne, og det andre var Mentors.

Da siste bilde fór forbi over himmelen,
så han tilbake på fotsporene i sanden.
Han la merke til at mange ganger i livets løp
var det bare ett par fotspor.
Da oppdaget han også at det var de gangene
da livet hans hadde vært vankeligst og smertefullt.

Dette forsto han ikke, så han spurte Mentor:
mester, du sa en gang at da jeg bestemte meg
for å følge deg, ville du alltid gå med
meg og aldri forlate meg.

Men nå ser jeg at da min nød
var størst og livet vanskelig å leve,
da er det bare ett par fotspor.
Jeg forstår ikke hvorfor du forlot
meg da jeg trengte det mest?

Da svarte Mentor: Mitt kjære og dyrebare barn!
Jeg elsker deg og vil aldri forlate deg.
De gangene i livet ditt da prøvelsene og lidelsene
dine var størst – og du bare kan se
ett par spor i sanden, det var de gangene
jeg bar deg i armene mine!

Hvert barn er enestående
Kahlil Gibran

Du er deg barnet mitt
ikke en kopi av meg eller noen andre.
Du kommer selv til å finne ut hva du syns er vakkert.

Dine barn er ikke dine
de er sønner og døtre av livets lengsel etter livet.

De kom igjenom deg ikke av deg er hos deg
og med deg men ikke en eiendom du har.

Du kan gi dem kjærlighet men ikke dine tanker
barn har sine egene tanker.

Det kroppen trenger kan du gi dem
men sjelen deres kan du ikke huse.

Barnes sjel bor i morgendagens bolig
dit du aldri finner veien Selv i dine tanker.